Caroline

Det kommer att bli ett långt inlägg men läs vidare för jag har en bra historia att berätta. För att ni ska förstå helheten måste jag börja från början och början börjar redan i mellanstadiet....

När jag gick i sexan kom det en kille till vår klass. Han hade blivit placerad i lilla Åhus i en fosterfamilj. Han hade haft en tuff uppväxt med droger, ensam på rymmen när han var 9 år, fosterfamilj som slog honom, pojkhem i Åmål osv. osv. Han var precis så förstörd som man förväntar sig att någon med en sådan bakgrund är, han sket i skolan, rökte och var en gangster i ren allmänhet. Jag tyckte att han var extremt störig och jobbig men kanske lite spännande ändå. Vi hamnade i samma klass i högstadiet och vi var båda riktigt sena till skolan varje morgon. Han gick till skolan, den där vägen genom skogen, och jag cyklade alltid förbi honom. Det slutade med att jag varje morgon skjutsade honom på min cykel. Jag skulle väl säga att det var här någonstans vår vänskap började. Vi började umgås ofta men min familj var inte överförtjust att vi umgicks, ryktena som nått till föräldrarna i området var bl.a. den gången han en vinter gjorde inbrott i x antal sommarstugor, tömde julgransinsamlingens kassa, hamnade i slagsmål, vandaliserade och målade graffiti över hela byn m.m. Men jag såg honom på ett sätt som ingen annan gjorde och tillslut gjorde även min familj det, de lärde sig att älska honom på samma sätt som jag gjorde. Han blev en stor del av mitt liv och tillslut blev vi tillsammans. Vi var tillsammans hela högstadiet och gymnasiet och han var min stora kärlek. Allt var inte bara guld o gröna skogar, det var svarsjukeslagsmål med andra killar, det var turbulenta bråk men i grunden var vi som en person. Han var min tvillingsjäl och jag var hans. Vi mailade och sms:ade (det var väldigt ny teknik då) med varandra hela tiden och vi skapade vårt egna språk. Varje sms och mail avslutades med CLC (Christoffer Loves Caroline och tvärt om), varje cykeltunnel, elskåp osv. hade CLC nersprejat över sig. Vi älskade, vi hatade, vi gjorde slut, vi blev tillsammans igen, vi sårade varandra och vi kunde inte leva utan varandra. Hans fosterfamilj var hemsk och min familj blev även hans familj. Hans övervakare, våra vänner osv. vara alla rörande överrens om att det var tack vare mig han fortfarande levde och att han lugnat ner sig så mycket. Sista året på gymnasiet gjorde vi slut för sista gången och vi återgick till att vara de bästa vänner, när han fyllde 18 år blev han utslängd från sin fosterfamilj (de fick ju inte betalt för honom längre) och han bestämde sig för att flytta till Lund och till sin mormor som var den enda familjemedlemmen som han hade kontakt med. Vi hade fortfarande kontakt med varandra men hade ett långt avstånd mellan oss. Varje gång han kom hem till Åhus så var det mig och min familj han hälsade på. När jag flyttade till Malmö sedan San Fransisco sedan Stockholm fortsatte han att hälsa på min familj i Åhus och vi hade fortfarande kontakt. Sedan vi gjorde slut fortsatte vi skriva CLC till varandra som vi alltid gjort.

En kväll för cirka 3½ år sedan fick jag mitt värsta samtal alla kategorier. Stoffe hade kört ihjäl sig....min första kärlek, min tvillingsjäl, min bror, han som var hela min uppväxt levde inte längre. Jag var helt förstörd jag grät och jag grät tills det inte fanns några tårar kvar, varje morgon på väg till jobbet i flera veckor grät jag och jag kunde inte förstå när det någonsin skulle sluta göra så ont. Jag skickade in en dödsannons i tidningen med en dikt och de tre små bokstäverna som sa så mycket...CLC.  Begravningen närmade sig och jag tog tåget ner till Skåne, på blommorna jag la vid hans kista skrev jag såklart CLC...

Samma dag som begravningen på kvällen var jag med mamma och deras valp på brukshundsklubben mitt ute på landet i Skåne. På vägen hem står det en bil framför oss på den ödsliga vägen. Av någon anledning slänger jag ett öga på registreringsskylten och mitt hjärta slår ett dubbelslag.......det står CLC.....

Detta är en historia som jag berätta flera gånger de senaste året, det var en händelse som verkligen skakade mig, tro på det eller ej men jag gjorde det, det var ett tecken från honom, han visade att han inte skulle glömma mig. 

I helgen drömde jag om honom på alla helgons natten, jag drömde jättetydligt och när jag vaknade på morgonen kände jag en extrem saknad. Eftersom det var alla helgona helgen så åkte jag förbi Skogskyrkogården för att tända ett ljus på minneslunden där. Jag satt där en stund o åkte sedan hem. När jag parkerar bilen kör det förbi en bil och av någon anledning slänger jag en blick på registreringsskylten och mitt hjärta stannar för en sekund.....det står CLC.... 

Förstår ni vad jag menar.....hur det känns?? Jag har väldigt svårt att släppa det...